Vilken dag!

Ja vad skall man säga? Helt otroligt! Från nästan ingenstans så hade Zebben den där dagen där nästan allt går vägen. Ändå kände han sig inte hundra i morse och var till och med lite osäker på start, men bestämed sig för att köra prologen i alla fall. Och det gick grymt snabbt. Det klaffade bra i alla utförsbackar och fick bra spårbyten så det gick bara att bomba på för honom. När vi kom i mål och jag såg en 2:a på tavlan så fattade jag ingenting. Jag funderade ett tag på vad den där 2:an egentligen betydde. Men efter ett tag insåg jag att det var verkligen placeringen. Då var man självklart grymt glad över att han hade gjort ett så grym lopp men fortfarande väldigt chockad.

I semin fick vi lite problem. i första nerför som slutade med en 180 graders vänster fick vi ett fall. På grund av att vi hade hög fart var vi tvugna att ploga in i kurvan. Jag plogade lite för mycket med ena benet vilket gjorde att han gled upp med sin ena skida på min och vi tappade ballansen. Men vi kom upp fort vilket var riktigt viktigt för fortsättningen av loppet och var fortfarande i ledningen. Det var riktigt skönt. Sedan gick det ju riktigt bra och vi vad semin relativt klart. Nu var vi i final och det kändes overkligt, men man hann nästan aldrig riktigt fatta det innan det var dags igen.

I finalen gick vi själva ut i en ganska stor ledning på grund av tidsavdrag för handikappet. Det kändes riktigt tryggt och vi kunde därför göra vårat eget lopp och välja de spår vi ville ha hela vägen. In i stadion kom dock Brian och gled om på insidan utan sin guid som han hade kört ifrån. I sista kurvan in på upploppet tog sig också Polukhin om på insidan. In på upploppet var det bara hårdstakning som gällde och han lyckades hålla undan till en historisk bronspeng!

När vi kom i mål kunde jag inte fatta det! Vi hade tagit en bronsmedalj i Paralympics, och grabben är bara 15 år. Det är grymt! Efter lite snack med media var det dags för medaljcermoni. Att få kliva upp på pallen var en riktigt grym känsla och att få se alla människor där framför oss var obeskrivligt! Att sedan känns på medaljen och dess tyngd var grymt! Resten av dagen har man bara gått omkring och mått riktigt bra. Definitivt en av de bästa dagar i mitt liv, hittills!

Kvällen avslutades med avslutnigen uppe i Whistler. Vilket också var en upplevelse. Imorgon åker vi ner till Vancouver för att bo där en natt och sedan på tisdag kväll åka hemåt.

Tack för att gratulationer! Det är otroligt skönt att känns det stöd som ni ger, och jag är aldeles säker på att Zebben känner det med.